Ön Ängsholmens historia

16 augusti 2023

Ängsholmen ligger strax öster om Värmdö mellan Vindö och Gällnö i Stockholms skärgård. Det betyder att Ängsholmen tillhör landskapet Uppland. Vill vi vara alldeles exakta så ligger Ängsholmen 18 grader 38 min öst, 59 grader 23 min nord.
Ängsholmen är en lagunö med en öppning mot söder. Ön är knappt 900 meter lång från sydvästra till sydöstra udden. Om vi skulle ge oss till att promenerar längs vattnet runt ön, det kallas då att gå kustlinjen, betyder det en kort promenad på 2,3 kilometer.

Knappt 100 meter nordost om Ängsholmen ligger Magarna, ett par sammanvuxna holmar, med Magarnas fyr på östra udden. Från Ängsholmssidan är ett par långa vågbrytare av sprängsten anlagda rakt ut mot Magarnas fyr respektive östra udde. Dessa är gjorda av människohand och är sprängsten som tippades i havet då kustartilleriet byggde fortet. Räknat från Ängsholmens sida når vågbrytarna drygt halvvägs över sundet, detta syns tydligt även om det är beroende av vilken vattennivå som råder för tillfället. Har man en idé om att passera med båt mellan Ängsholmen och Magarna är det säkrast i att hålla in mot Magarnas kustlinje där det är som djupast.

Närmaste större ö är Puttisholmen i väst (det påstås att ”Putti” skall betyda vatten vilket är lätt att acceptera då vi vet att samtliga sommarstugeägare på Puttisholmen har rikligt med eget vatten medan vi tvärs över sundet inte har något alls). Det finns gott om Ängsholmar i den svenska skärgården och det finns åtminstone fem i Stockholms skärgård. En ligger nordost om Vindö och kallas i folkmun Krügers Ängsholme eftersom tändstickskungen och industrimagnaten Ivar Kruger en gång ägde den. Nästa Ängsholmar hittar vi sydväst om Utö Kvarn, sydudden på Nämndö och Ängsholmen – Lillholmen i fjäderholmarna vid Lidingö samt en Ängsholmen söder om norra Ljusterö nordväst om Edö.

En ö med många ägare…

I äldre tider saknade Ängsholmen och Magarna någon betydelse. Öarna var då mycket mindre till ytan på grund av havsytans dåvarande nivå som var mycket högre. Första gången vi finner dokument som tar upp Ängsholmen är från 1500-talet. För att förstå vilka dessa människor var som ägde Ängsholmen behöver vi se på i vilken tid dessa personer lever och verkar, men även hur det såg ut i Sverige och i övriga Europa Även om någon äger Ängsholmen på papper så är nog ön vid den här tiden mest besökt av skärgårdens djurliv.

När vi letar efter Ängsholmens historia ser vi att den är sammanflätad med Vindös. Första gången namnet Vindö omnämns är i kung Valdemars jordebok på 1200-talet. Namnet anses komma ifrån ”vindarnas ö” och första gången vi finner ortsnamnet Vindö, eller Wijndöö Fierdingh som det står, är i en fogderäkning från 1543. En fogde var en kunglig ämbetsman som bland annat drev in skatter till kungen, vilket innebär att en fogderäkning är dagens skatteinbetalning.

För de människor som levde ute i skärgården på 1600-talet (men även långt in i vår tid) var jakt och fiske mycket viktiga näringar. I en mantalslängd från 1637 (en mantalslängd är ett dokument där det står hur många som bor på orten) nämns tre kronobåtsmän från Löknäs Gård på Vindö. Denna gård omfattade bland annat Ängsholmen, Magarna och Strömmingsholmen. Under Sveriges storhetstid, som inleds 1611, var Löknäs Gård liksom alla hemman på Vindö i adelns ägo.

Anledningen till att vi kan finna dokument som beskriver ägandeförhållanden och beskrivningar av platsers historia är för att kungen och adeln allt sedan Gustav Vasas tid hade registrerat in, och även lagt beslag på, gårdar runt om i landet De stora förmögenheter som svensk adel lägger under sig på den här tiden är hemtransporterat ”stöldgods” från ett krigshärjat Europa men även inkomster från de gods och gårdar de tilldelas av kungarna för visad lojalitet. Lojaliteten består främst av att de sätter in folk i krigshären och betalar in skatt. Det är endast genom ökat skattetryck på folket som landet kan vara i krig även om till exempel Gustav den II Adolf fick ekonomiskt bestånd av Frankrike för att delta i 30-åriga kriget. Det kostade enorma summor att vara i krig och för att hålla sig sams med adeln delade regerande kungar frikostigt ut mark och landegendomar till denna.

Därför är det inte konstigt att det är en Friherre vid namn Gustav Carlsson Bonde som ägde Löknäs Gård åren mellan 1650–1667. Det är då trettioåriga kriget nått sitt slut och Kristina har abdikerat till förmån för Karl X Gustav.

Karl X Gustav är den mest anonyma av stormaktstidens alla regenter, men samtidigt den farligaste och kanske mest komplicerade. Dagens historieforskning vill göra gällande att Karl X Gustav var ett destruktivt geni. Åren som Friherre Gustav Carlsson Bonde äger Ängsholmen är den period som Sverige genom freden i Roskilde får Skåne, Blekinge och Bohuslän. Var friherre Bonde befinner sig vintern 1657 har vi ingen aning om men vi kan ana att den ö han äger och som vi känner som ”vår” Ängsholmen är ganska lik den vi känner idag även om den på grund av högre vattennivå är lite mindre, och ligger i vintervila.

Efter Friherre Bonde är det en man med namnet Arvid Ivarsson Natt och Dag som äger Löknäs Gård. Arvid Ivarsson Natt och Dag är vicepresident i Svea Hovrätt, en institution instiftad av Axel Oxenstierna enligt europeisk förebild. 1600-talets vicepresident i Svea Hovrätt är högadlig och nära kungen, makten och härligheten. Svea Hovrätt intog en särställning bland landets rätter och flera av dess ledamöter var samtidigt riksråd och deras sammanträden ägde rum på slottet i Stockholm.

Arvid Ivarsson Natt och Dag ägde gården mellan 1673-1683. Därefter blev överinspektör Nils Gripendahl ägare som 1697 utarrenderade godset med alla rättigheter till myntmästare Anders Strömner. 1726 köper Anders Strömner gården av Nils Gripendahl. När Strömner dör 1730 ärver hans dotter Anna Katarina fastigheten. Men hon förvaltar den bara i tio år och säljer den 1740 till sin svärson, riksrådet Carl Hermelin. Hermelin, som äger fler fastigheter, säljer alla sina fastigheter 1748 till major Gustav von Torck. Så småningom tar en brorson till von Torck – Johan Gustav von Torck – över gården.

Efter det finns inga upptecknade ägandeförhållanden förrän på 1900-talet då vi finner nya dokument. Detta beror på att när Johan Gustavs von Torcks dog 1792 fanns inte Löknäs Gård (alltså inte heller Ängsholmen, Magarna och Strömingsholmen) med i boupptäckingen. Löknäs Gård måste ha sålts, som det heter, onoterat och därefter saknas alltså uppgifter ända till tidigt 1900-tal då en herr Söderman är ägare till Löknäs Gård.

Kobete…

Vi börjar nu närma oss vår egen tid och skriver 1912. Vid denna tid söker kustartilleriet efter befästningsöar och 1916 kungörs att Söderman sålt Ängsholmen, Magarna och Strömingsholmen till kustartilleriet. Det som återstod av Löknäs Gård såldes till Ivar Gustavsson som invandrat från Finland. Eftersom rätten att nyttja holmarna inte kunde säljas så använde Gustavsson öarna till kobete fram till andra världskriget. Korna roddes ut på våren och fick vara kvar så länge betet räckte. Mjölkerskorna rodde ut varje dag från Vindö för att mjölka korna.

Detta är nu ingen bortglömd hantering utan den som är uppmärksam vid till exempel dagsseglingar kan se detta även i vår tid. När vi seglar i farleden mot Gällnö, eller Karklöfaret upp mot Svartsö och Ingamarsö kan vi se idisslande kor som ligger efter stränderna och ser på oss med rofyllda ögon. Vår storskeppare Christer Heurlin på Svea Sandö, som för övrigt är gammal ”Ingarökis”, alltså vad vi idag kallar Päron, har en dotter, Cilla, som äger ett antal kor som går att beskåda då de ligger utmed kanalen mellan Svartsö och Träskökvarn eller upp mot Ingmarsö.

Kustartilleri

1914 beslutade riksdagen att försvarslinjen skulle flyttas ut från Waxholm och en bit ut i skärgården. Det planlades att Ängsholmen och Siarö skulle befästas. Till detta anslogs 1 miljon 96 tusen kronor. Markinlösen var 10 000 kronor och 1000 kronor för att expropriera (tvångsinlösa) mark.

Arbetet kom igång 1917 då en byggmästare som fått uppdraget började med att schakta ur berget. Men man hann inte så långt för 1919 blev det strejk. Arbetarna ville ha mer betalt, kravet var 2 kronor och femtio öre mer i timmen. På grund av strejken låg arbetet nere i sex månader och allt blev förskjutet. Till slut kom man överens och återupptog arbetet. 1920 transporterades det ut två stora 15 cm kanoner som monterades i två torn på huvudverket (det vi kallar fortet).

De två stora kanonerna skulle täcka farledens södra inlopp. Samtidigt planerade man att lägga ut mineringar från Svartkobben till Ängsholmen och från Ängsholmen mot Gällnö. När man påbörjat detta arbete kom man underfund med att det var en annan markägare på Gällnö varför man fick lägga ut ytterligare 1000 kronor. Allt detta tvistande och ändrande av planer tog tid. Som om inte det var nog så upptäckte man att berget inte var gastätt och att det rann in vatten, vatten man inte klarade att leda bort varför all fukt omöjliggjorde förläggning. Enligt planerna skulle det förläggas 507 man på Ängsholmen, 14 officerare, 29 underofficerare och resten menigt manskap. Det kom att dröjde ända till 1930 innan man kunde provskjuta kanonerna och då hade tekniken utvecklas så året efter flyttades kanonerna ännu längre ut. Kvar på ön blev 75 mm luftvärnskanoner, sökarljus och en minstation.

Under andra världskriget blev Ängsholmen en övningsplats för mintrupper och bevakning för flyg och lite luftvärn. Resten hade flyttats ut till Hemedstastad och utåt Vindö där det fanns andra anläggningar. Så Ängsholmen byggdes under vedermödor och svett, och när allt stod klart var anläggningen omodern, lades ner och flyttades. Vill man se hur anläggningen såg ut när den var klar kan man åka upp till Siarö som i stort är en kopia av Ängsholmens fort.

Efter andra världskriget blev Ängsholmen mobbförråd och runt ön låg det fyra krigsfarleder. P. G. Moberg var under en period öns tillsynsman. För detta uppdrag hade Moberg en guldbricka, batong och en bindel. Detta är den tid som kallas ”det kalla krigets tider” och blodigt allvar. Det finns en historia där P. G. Moberg rycker ut till Magarna. Några hade gått i land för att laga middag och P. G. tar sig över och går morskt fram för att avhysa ”inkräktaren”. Då rusar frun fram och skriker: ”Vi är inte farliga vi är inte farliga.”

Ängsholmen är ”krigisk” ända fram till 1973 då Kustartilleriet lämnar ön, även om de fortsätter att angöra Ångbåtsbryggan långt in på 1980-talet. Detta beror på att militären hade kvar maskeringsmaterial inne i det vi kallar plåtförrådet

– – – – – – – – – – – – – – –
Ovanstående text är skriven av Roger Sjögren under 2000-talet. Exakt årtal för textens publicering saknas.