Uppe vid Lake Champlain hade en gång Delaware-indianerna sina jaktmarker och deras kanoter klövo sjöns lugna vatten. Små byar lågo här och var vid stränderna, där det fanns en glänta i skogen, och där reste sig deras wig-wams och steg lägerelden upp mot skyn.
På en av dessa platser står än idag tält resta varje sommar och utanför i sjön ila kanoterna fram. Men nu är det inte längre indianer, som härskar här – de har dragit sig undan långt upp i bergen – utan vita pojkar, de flesta från New York. När skymningen faller och de röda kanoterna ljudlöst glida fram. Under strandens hängande träd, drömma dock pojkarna att de själva äro rödskinn ute på krigsstigen. Allt annat ha de glömt – staden, husen, skolan – de leva sitt fria, härliga liv.
Hit kom jag sommaren 1920. Jag välkomnades av ”Chief”, som enväldigt styrde sitt rike, bärande namnet Camp Dudley. För varje dag som gick, trivdes jag bättre bland pojkarna och kom alltmer in i deras ordning. Då och då försökte jag ”tänka om” lägret till svenska förhållanden. Det hände ibland, när jag var med på bollplatsen eller strövade i skogen på upptäcktsstråt. Men jag blev så ofta missmodig, när jag tänkte på pengarna, som alltsammans kostade 25 000 dollars bara för det lilla sjukhuset!
En vacker dag fick jag taga farväl av hela härligheten och snart befann jag mig åter i Sverige. Men tanken släppte mig aldrig. Jag for omkring och höll föredrag om min Amerikaresa, och nästan jämt talade jag om, hur stiligt det skulle vara, om vi kunde få något liknande hemma i Sverige.
Frågan dryftades allvarligt i Stockholm och när en dag en intresserad KFUM:are talade om att han ägde ett litet paradis ute i skärgården, som han inte var ovillig att dela med sig åt svenska KFUM-pojkar, förstod lite var, att sagan skulle bli sanning en gång.
Lita på, att det var en hel hänförelse med i förberedelserna! Men inte bara hänförelse utan också praktiska råd och även en smula pengar. Det var enskilda personer, som satte till en del, vidare några KFUM och slutligen stiftelsen Lars Hiertas minne. Detta var 1923.
Platsen blev utvald, högt uppe på platån vid Hanstavik,där lägret alltfort finnes till. Det ritades och beräknades och slutligen kunde man under maj månad skrida till verket att bygga. Men, puh, vilket göra att frakta upp allt timret för höjden! Det blev både ryggskott och andra krämpor av. Men upp kom det och med villiga händers hjälp (inte alla voro skickliga, tyvärr) reste sig lägerhyddorna, som än idag se likadana ut med undantag av att de nuvarande träklädda gavlarna, då hade tältduk till skydd och att det nuvarande elektriska ljuset föregicks av stearinljus i buteljhalsar.
En liten stuga timrades upp invid berget. Där inreddes köket och husmors bostad. Oj, vad det rök in ibland! Den stackars husmor måste ut på trappan – och vilken trappa – för att gråta ut. Underligt bara, att hon inte blev surögd.
Matsalen bestod utav några bord och bänkar, som timrades ihop natten före invigningen av sömniga ledare. Taket var ”himlen den blå”. Om den bara hade varit blå jämt. Men den sommaren regnade det omåttligt ibland, och då gällde det att bära maten från köket till hyddorna. Soppan blev ganska vattnig på vägen.
Men humöret var extra prima. Det märktes inte minst på den fart med vilken det praktiska arbetet (”knöset” heter det visst numera) sköttes. Det var denna sommar, som en av lägerpojkarna fick namnet ”Domkraften”, tack vare god stubbbrytningsförmåga och samma sommar en annan dråsade utför ett hyddtak i sällskap med en rulle tjärpapp, några hundra pappspik och diverse verktyg samt knäckte ett par bräder i ställninger, innan han tog mark något omilt. Tre minuter efter låg han på taket med papprullen igen!
Den ringa begynnelsens dag – men en härlig sommar. 1924 skulle genast bli bättre. Då blev den femte hyddan klar, då fick lägret sitt utmärkta ekonomidepartement med matsal och kök. Då blev idrottsplatsen verklighet, då började vattensporten på allvar.
För den som varit med hela tiden, är det ett under att se, hur allt vuxit – men det får någon annan berätta om. Jag har nu fyllt min uppgift och slutar med att citera några ord ur en skildring från den första sommaren:
”På den öppna platån, som röjts och planerats av de första lägerdeltagarna, så att den nu ter sig ganska väl ordnad och prydlig, ligga tälthyddorna i modern oordning.
Det var en rätt stor skara pojkar, som härjade omkring hyddorna… Den präktiga maten lagas i ett präktigt kök (någon överdrift. Se ovan!) av en präktig kokerska…
På kvällen var det en krets vakna pojkar, som satt omkring lägerelden…Sånger och berättelser avlöste varandra, till dess tiden var inne att tacka Gud för gången dag och njuta välsignelser.
Sedan skulle det sovas. Pojkarna sovo, ty de voro väl tränade…men den som sov där första natter var nog mer vaken än han sov, och var mycket glad, när han såg en solstrimma titta in genom dörrspringan, bådande en ny dag.”
Många nya dagar har sedan dess bräckt över Ingarölägret och alla trivas och frodas där, varför jag törs göra en lätt ändring av en känd sång och säga:
”och den lägret en gång sett, han längtar dit igen.”
Eller hur, gamle Ingaröpojke?”
H. Cgn (1931)